Susanna Arwin om tanter och civilkurage

För många är Susanna Arwin synonym med tanten. Hon är konstnären som har skapat rubriker världen över med sina tanter och som till och med utvecklat en egen filosofi runt begreppet. Idag är hon representerad av NOA Gallery.

- Jag gjorde en lerfigur som jag lade upp på Facebook och innan jag visste ordet av det dök Der Spiegel och New York Times upp i mitt vardagsrum, berättar Susanna Arwin.

Dina tanter har tagit Sverige med storm och nu senast invigdes en ny tantskulptur på Laxholmstorget utanför Arbetets museum i Norrköping med tal av Lena Hallengren. Vad är det med tanten som fascinerar dig?

- Allt började år 1994 med en konstresa till Ryssland där jag blev helt fascinerad över de ryska ikonerna och hur de ses som levande väsen. När Svenska kyrkan sedan hörde av sig och undrade om jag inte kunde skapa en svensk ikon så kände jag instinktivt att det var en tant jag ville göra. När utställningen väl var på plats i koret på Maria Magdalena kyrka var det oerhört häftigt att få se den svenska tanten ta plats i kyrkorummet och läsa hur tidningarna skrev om "Kerstin Karlsson - den svenska ikonen."

Vad står tanten för, för dig?

- För mig står tanten för civilkurage, mod och att våga vara vanlig. Det handlar om det mänskliga perspektivet som jag tycker ofta går förlorat idag. Samhället har blivit allt våldsammare, men tanten finns kvar som motvikt och står upp för det humana. Vi behöver mer av den stabiliteten och styrkan i samhället idag. Astrid Lindgren var en sådan person; någon som vågade sätta ner foten när det behövdes och som hade hjärtat på det rätta stället, säger Susanna. 

Din kanske allra mest kända och älskade tant är skulpturen 'Med handväskan som vapen', kan du berätta historien bakom verket?

- Jag blev helt tagen av bilden av kvinnan som dänger handväskan i huvudet på en nynazist under NRP:s första demonstration i Växjö år 1985. Sedan dess har jag burit bilden inom mig som en symbol för civilkurage och vanliga människors motstånd mot extremism. Det var först i samband med terrordåden i Paris år 2015 och den ilska jag kände inför extremismen som idéen om skulpturen 'Med handväskan som vapen' föddes. Jag gjorde en lerfigur som jag lade upp på Facebook och innan jag visste ordet av det dök Der Spiegel och New York Times upp i mitt vardagsrum. Tanten hade fått ett enormt genomslag! Av respekt till Danutas familjs önskningar har jag tagit bort Danuta ur skulpturen; det är bara kvinnoformen och den ikoniska motståndshandlingen mot extremism som är kvar. Nu finns skulpturen både på torg och i vardagsrum runt om i hela Sverige för att påminna oss om att vanliga människor kan göra skillnad.

Du har tidigare haft utställningar med namnet "Tantfullness" och utvecklat en slags egen filosofi kring tanten. Kan du berätta mer om det?

- Med "Tantfullness" har jag velat lyfta att det behövs fler fredliga, vanliga människor som säger ifrån. Det handar inte om att man nödvändigtvis måste se klassiskt tantig ut. Tantfullness är ett state of mind som kan omfatta alla oavsett kön och ålder som är goda medmänniskor och som vågar säga ifrån när det behövs.

Hur ser du på tantens framtid?

- Jag hoppas att fler ska våga vara vanliga människor med civilkurage och anamma tantfullness. Tantprojektet lever vidare, även utan min inblandning eftersom konst som är sann inte går att undvika. Min mentor Roy Lichtenstein, som jag träffade under studietiden vid School of Visual Arts i New York, sa alltid till mig att: "teknik kan du redan, det du ska fundera på nu är vad du vill säga med konsten och utveckla idéerna bakom." Det är en princip som jag har arbetat efter sedan dess och därför är jag övertygad om att tanten är evig, berättar Susanna.